"Jag vill spela hockey, men det blir för svårt med skridskorna"

Det är en bitande kall helg i februari när ett tjugotal personer sluter samman i Falun.
De är på plats för att stävja ett folkhälsoproblem – och för att lyfta en fråga om rättvisa.
Bara runt fyra procent av unga svenskar med funktionsnedsättningar idrottar – att jämföra med 54 procent av befolkningen i övrigt.
Genom ”Start Your Impossible Camp” ska alla få chansen att hitta en idrott de älskar.

Annons

Detta innehåll är framtaget av vår partner. Det är inte skrivet av och behöver inte nödvändigtvis reflektera Svenska Dagbladet-redaktionens åsikter.

Läs mer på Toyota

licken är fokuserad.
14-åriga Nora Jern har tagit sikte mot mållinjen.

Hon trycker bollen hårt mot kroppen så att ingen ska kunna stjäla den från henne. Skrivet i rött över bröstet på hennes vita tröja står textraden ”Don’t be like the rest of them darling”.
– Hemåt, rulla hemåt!, ropar de i motståndarlaget.
En dunk ekar över hallen när Nora Jerns rullstol tacklas. Hon kastar bollen över rugbyplanen till Erica Spärrfeldt, 26, som blixtsnabbt styr sin rullstol i sidled och sedan framåt över mållinjen. Gnisslet från rullstolarna blandas med lagkamraternas jubel. Energin i salen är elektrisk.

Drygt 20 personer – vissa under tio år gamla och vissa över femtio, från Skåne i söder till Söderhamn i norr – har tagit sig till idrottshallen vid Lugnet i Falun den sista helgen i februari. Förutom sin kärlek till idrotten har de ytterligare en sak gemensamt: någon form av funktionsnedsättning.

Här pågår ett läger där personer med funktionsnedsättningar får prova på olika sporter, för att förhoppningsvis hitta någon som passar just dem. Rullstolsrugby, tennis, pingis, paraishockey och längdskidor står på schemat. Ledare är allt från unga lovande förebilder till Wimbledon-mästaren i rullstolstennis Stefan Olsson.

Nora Jern, som kommer från Gävle, har en ledsjukdom som gör att hon sitter i rullstol.
– Jag är väldigt idrottsintresserad. Och det är kul att upptäcka nya sporter, säger hon.
Bakom lägret, som heter ”Start Your Impossible Camp” står Svenska Parasportförbundet. Liknande läger kommer att genomföras på flera platser i landet varje år.
Målet är att alla deltagare ska ha så kul som möjligt.
Men det handlar också om något ännu större än så.

etydligt färre personer med funktionsnedsättning är aktiva inom idrott. Svenska Parasportförbundets statistik visar att det är någonstans mellan fyra och tolv procent av unga med en funktionsnedsättning som är medlemmar i den svenska idrottsrörelsen. Samma siffra för unga i den övriga befolkningen är 54 procent. Samtidigt sjunker antalet licensierade aktiva med funktionsnedsättningar.

Ett folkhälsoproblem – och en fråga om rättvisa.
– Det är rent ut sagt jätteviktigt att få fler personer med funktionsnedsättning fysiskt aktiva. Inom Parasport Sverige arbetar vi med personer med rörelsenedsättning, utvecklingsstörning och synnedsättning – och alla de grupperna har både en upplevd och en faktisk folkhälsa som är sämre än befolkningen i övrigt. Det är vårt uppdrag att ändra på det, säger Johan Strid, generalsekreterare för Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté, som gemensamt kallas Parasport Sverige.

Han påpekar dock att siffrorna inte är helt tillförlitliga, eftersom det är svårt att föra detaljerad statistik. Oavsett de exakta siffrorna är situationen inte bra och Johan Strid anser att det finns brister inom idrotten.
– Idrottsrörelsen i Sverige är inte tillräckligt bra. I praktiken utesluter den ofta barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.

Han tror att de låga siffrorna över idrottsligt aktiva med funktionsnedsättning beror på flera faktorer. Det finns ett mindre utbud av idrotter, och samtidigt är kunskapen låg och informationen dålig om vilka idrottsföreningar som kan ta emot dessa barn och ungdomar.

Erica Spärrfeldt sitter i rullstol på grund av en muskelsjukdom. Hon har varit med på ”Start Your Impossible Camp” tidigare. Då testade hon rullstolsrugby – och blev störtförälskad.
– Jag tar alla chanser jag får till att spela rugby, säger hon.

Sedan sitt första läger har hon hunnit starta ett eget rugbylag i Linköping där hon bor. Nästa mål är landslaget och därefter Paralympics om två år.
– Jag mår mycket bättre av att träna. Sedan jag började med rugby har jag fått en annan bild av livet. De flesta som spelar rullstolsrugby har varit med om en olycka, att träffa dem har fått mig att ta vara mer på dagarna.

arasport Sverige arbetar också för att skapa bättre förutsättningar för de som elitsatsar inom någon paraidrott.
– Som med all elitidrott är det viktigt och häftigt när det går bra. Paraidrotten är på ett sätt ännu viktigare, eftersom den på ett konkret sätt visar att utövarna trots sina funktionsnedsättningar är lika kapabla som andra människor. När vi tittar på paraidrott händer något med vår syn på människor med funktionsnedsättning – man ser igenom normen som är stark i samhället. Där har till exempel Paralympics ett fantastiskt genomslag, säger Johan Strid.

Johan Strid påpekar att det förändrats mycket sedan tio år tillbaka – då idrott som utövades av personer med funktionsnedsättning inte sågs som ”riktig” idrott. Men fortfarande finns både skillnader – och orättvisor – som Parasportförbundet arbetar med att bekämpa.
– De ekonomiska förutsättningarna är olika, åtminstone jämfört med de stora sporterna. Men rättvisa är inte att få samma antal kronor, det är att skapa samma förutsättningar att kunna utöva sin idrott.

För att skapa dessa förutsättningar har Sveriges Paralympiska Kommitté i samarbete med Toyota skapat Podium, ett skräddarsytt stöd för paralympiska medaljörer som fortsätter satsa för att ta ytterligare medaljer.

– De framgångsrika länderna i Paralympics har ekonomiska förutsättningar att arvodera sina deltagare och ledare. Det har inte vi haft i Sverige. Genom samarbetet med Toyota blir det möjligt att nå fler paralympiska medaljer i framtiden, säger Johan Strid.

ille Ekman är åtta år gammal och har rest från Fagersta tillsammans med sin pappa för att testa olika sporter på campet. Snön yr i luften när han kliver ner i sittanordningen fäst på ett par längdskidor. Det är första gången han testar.
Vanligtvis sitter han i rullstol eller använder rullator. Han går ibland, men inga längre sträckor.
– Det är benen, jag ramlar mycket enklare.
Med längdskidorna går det bättre. Och Ville Ekman berättar att han är lättad över att turen inte sker i en skidbacke. Han förklarar att han blandat ihop slalom och längdskidåkning.
– Helst av allt skulle jag vilja hålla på med hockey, men det blir för svårt med skridskorna, säger Ville Ekman innan han ger sig av i skidspåret.

Annons

Detta innehåll är framtaget av vår partner. Det är inte skrivet av och behöver inte nödvändigtvis reflektera Svenska Dagbladet-redaktionens åsikter.

Läs mer på Toyota