"Bordtennisen har spelat en otrolig roll"

Som barn spelade Anna-Carin Ahlquist bordtennis.
23 år senare tog hon upp intresset igen – då i rullstol.
Hon hade drabbats av MS och var förlamad från midjan och ner.
– Hela världen slogs undan. Att börja med bordtennisen igen var helt avgörande för att jag skulle ta mig tillbaka, säger hon.

Annons

Detta innehåll är framtaget av vår partner. Det är inte skrivet av och behöver inte nödvändigtvis reflektera Svenska Dagbladet-redaktionens åsikter.

Läs mer på Toyota

et är tidigt 80-tal i Göteborg. Anna-Carin Ahlquist är åtta år gammal och älskar bordtennis. Ivrig att pröva sina färdigheter ställer hon upp i en jultävling.

Hon står redo på planen när motståndaren kommer in – en man i rullstol.

– Jag var kaxig och tänkte att det där är väl ingen match.
Men det var det. Hon förlorade med 22 raka bollar och var, enligt hennes egen beskrivning, ”inte ens nära att sätta bollen”.
Drygt 20 år passerar och Anna-Carin Ahlquists liv har kraschat. Hon har själv hamnat i rullstol, och bestämmer sig för att återigen börja med bordtennisen i ett försök att hålla igång sin kropp.
– Jag hörde av mig till en bordtennisförening, och vem tror du var kontaktperson? Samma man som jag mötte i julturneringen.

annen är en framgångsrik bordtennisspelare och Paralympicsmästare.
– Det var ett roligt återseende och samtidigt väldigt viktigt för mig. Jag hade ett nytt liv jag inte visste hur jag skulle hantera. Att då möta så snälla människor gjorde att jag kände mig välkommen.
Hon började träna bordtennis igen, utifrån sina nya förutsättningar. Hon beskriver omställningen som stor. Allt var mycket svårare, nätet satt plötsligen i näshöjd och perspektivet var till och med lägre än när hon var barn.
– Det är en helt annan idrott – men det går.

I dag är Anna-Carin Ahlquist en av våra mest profilerade paraidrottare med flera Paralympics-, EM- och VM-medaljer på sin meritlista.
Men att hon skulle sig dit var långt ifrån självklart.

För 16 år sedan, samma år som hon skulle fylla 30, fick Anna-Carin Ahlquist diagnosen Multipel skleros, MS. En sjukdom i det centrala nervsystemet, som i Anna-Carin Ahlquists fall gjort henne förlamad från midjan och nedåt. Hon har heller ingen känsel i höger arm, vilket gör att hon får spela med ett inlärt rörelsemönster.

Anna-Carin Ahlquist

Ålder: 45
Bor: Göteborg
Gör: Arbetar på Göteborgs Parasportförbund

är det första tecknet på sjukdomen visade sig förstod hon inte allvaret. Ett år senare fick hon diagnosen.
– Hela världen slogs undan, det var en jätteförlust. Jag var förbannad och ledsen, jag visste inte hur jag skulle klara mig och om jag ens ville klara mig. Men min omgivning tillät inte att jag la mig ned och struntade i allt. Vad som räddade henne förutom omgivningen? Jobbet som visade henne att kompetensen och kunskapen sitter i huvudet – inte i benen. Samtidigt blev hon bemött precis som tidigare i sitt arbete, vilket var viktigt när hon trodde att hon skulle bli dömd för sin funktionsnedsättning.
Och bordtennisen.

– Bordtennisen har spelat en otroligt stor roll. Att se andra med funktionsnedsättning klara det. Framförallt för oss som blivit sjuka och fått skada senare i livet tror jag idrotten kan vara helt avgörande – för hur man kan gå vidare, hur man väljer att leva sitt liv och att man faktiskt kommer tillbaka till livet.

dag arbetar Anna-Carin Ahlquist på Göteborgs Parasportförbund. Hon anser att parasporten spelar en viktig roll i dagens samhälle. Både ur ett hälsoperspektiv och ur en social aspekt.
– Många funktionsnedsatta är mindre fysiskt aktiva än andra och har större problem att ta sig till träningar. Därför är det jätteviktigt att de är aktiva på något sätt.

Anna-Carin Ahlquist är glad att intresset bland allmänheten ökat för parasporten. Hon tror att framgångar bland den svenska eliten varit viktig.
Hennes främsta minne i karriären är solklart. Guldet på Paralympics i London 2012 slår allt.
–Det är det största man någonsin kan vinna. Att få dela det ögonblicket med alla på plats, familj vänner och kollegor är enormt.

ör egen del siktar hon mot VM i Slovenien senare i höst. Där ska hon jaga ett VM-guld, det enda guldet hon saknar. Därefter blickar hon framåt mot de Paralympiska spelen i Tokyo 2020.
I övrigt tänker hon inte så mycket på sjukdomen. ”Det är inte jag att tänka på det”, menar hon.
– Jag lever mitt liv. Min sjukdom är inte min identitet. I det här fallet är det jag som idrottskvinna och där lever jag ett otroligt bra liv. Jag gör allt som jag gjorde tidigare lite annorlunda och på ett lite mer komplicerat sätt.

Annons

Detta innehåll är framtaget av vår partner. Det är inte skrivet av och behöver inte nödvändigtvis reflektera Svenska Dagbladet-redaktionens åsikter.

Läs mer på Toyota